Den omdiskuterade acceptansen

Vad innebär acceptans egentligen? Vad är det man gör för att "acceptera" sin situation? Och vad blir resultatet? Inom vården av långvarig smärta är KBT-inriktningen Acceptance and Committment Therapy, ACT, oftast en viktig del av behandlingen, som har kommit under debatt just nu.

Värd att påminna om är en svensk doktorsavhandling som undersökt just rehabiliteringsdeltagares syn på acceptans. Acceptans kan ju för den som har långvarig smärta framstå som ett hot eller ett misslyckande, att det faktiskt inte finns någon väg framåt. Intervjuerna visade för forskaren att upplevelsen av kroppen var central i processen - och för att rehabiliteringens projekt skulle kunna ta form: ”Hur kan jag relatera till min oförutsägbara kropp?” Många med smärta hade mer eller mindre tagit avstånd från kroppen. Men när man gav sig själv utrymme att varva ned och upptäcka kroppen på ett nytt sätt blev det möjligt att gradvis börja lita mer på den.
I avhandlingen skildras två helt olika vägar genom rehabiliteringen. 1: Rehabiliteringen möjliggör en kroppslig förändrings- och läroprocess, som gör att deltagaren förs närmare acceptans. 2: Motståndet mot förändring förstärks och acceptansen inte kommer närmare.
I rehabdeltagarnas berättelser framträdde fyra olika sätt att se på acceptans:

1. Acceptans som frigörelse: En kroppslig läroprocess där konflikten ”Vem styr, jag eller smärtan?” får en lösning. Kroppen och jaget börjar samarbeta, vilket flyttar fokus från ”hantering av smärta” till ”hantering av sig själv”.

2. Acceptans som ett erkännande av behovet av förändring: Fokus är på att återfå känslan av kontroll, istället för att vara ett offer för smärtan. Att i den processen sätta sig själv främst, få kunskap om smärta, och upptäckten att man faktiskt kan göra skillnad öppnar för en känsla av egenmakt som tar en närmare acceptansen.

 3. Acceptans som ett sätt att uthärda ambivalens: Fokus för acceptansen är då de känslomässiga reaktionerna på smärtan, kampen i att leva med smärta. Acceptans i den här meningen innebär att lära sig mer om sina kroppsliga upplevelser och att se sina känslomässiga reaktioner som rimliga i situationen. Det finns en medvetenhet om att kroppen både kan vara en väg till ett meningsfullt liv, och ett hinder för det.

4. Acceptans som misslyckande: Fokus hålls kvar vid det förflutna, på hur det var före smärtan kom. Man värjer sig mot att röra sig närmare acceptans, eftersom det skulle betyda att ge upp striden och erkänna att det inte kommer att bli bättre. Den här synen på acceptans och motståndet mot att påbörja en förändringsprocess, underhålls om målen med rehabiliteringen är oklara, eller om den enskilda deltagarens eget ansvar är otydligt.

Slutsats för oss: Varje enskild väg till acceptans har sina utmaningar. Och vi vårdpersonal behöver kunna se och stödja var och en på ett sätt som hjälper och underlättar vägen till acceptans för just den personen.
Avhandlingen är skriven på engelska och heter: “The meaning of acceptance and body awareness for individuals living with long-term pain: implications for rehabilitation” och är gjord av fysioterapeuten Gabriele Biguet på Karolinska Institutet. En länk till avhandlingen hittar du här: https://openarchive.ki.se/xmlui/handle/10616/46571