Parkinsons sjukdom

I det centrala nervsystemet kontrolleras rörelserna man gör av en signalsubstans, dopamin. Vid Parkinsons sjukdom minskar dopaminproduktionen långsamt. Det gör att nervimpulserna förändras och man får problem med att kontrollera sina rörelser. Rörelserna kan till exempel bli långsamma och skakiga. Balansen och koordinationen blir allt sämre. Vanemässiga aktiviteter, som att gå, tala, andas, svälja osv. blir på det sättet svåra och ibland omöjliga.

Parkinsons sjukdom har alltså sitt ursprung i hjärnan. Men hjärnan kan utnyttja andra områden som är intakta. Nervsystemet har nämligen en viss förmåga att "koppla om" för att övervinna en del av de begränsningar som Parkinsons sjukdom innebär. Man kallar det för hjärnans neuroplasticitet.

Det gäller synen och hörseln, och också nervbanor som förmedlar känslo- och sinnesintryck och de som styr muskelaktiviteten. Detta kan kompensera för den förlorade funktionen och på så sätt kan kontrollen av rörelser förbättras.